Barfotalöpning/framfotalöpning

Efter att ha sprungit ganska regelbundet hela livet, dock ganska sällan (1 gång i veckan under perioder då jag har sprungit), så bestämde jag mig i höstas för att börja springa mer. Jag anmälde mig då också till Lidingöultra, mitt första lopp någonsin. Jag får skriva mer i ett annat inlägg om vad som fick mig att börja springa mer..

I samband med att jag började springa oftare och träna för loppet, så läste jag som många andra Born to run. Jag blev förstås sugen på att testa mer framfotalöpning, jag har tidigare landat på hälen. Chris Mcdougall får det att låta så självklart att det är så man ska springa. Om man springer barfota så är det såklart så man springer, mjukt och fint tassar man fram. Det är ganska fascinerande att vi har lyckats glömma bort hur man ska springa på bara några decennier, på grund av för avancerade skor.

För att testa detta bestämde jag mig också för att köpa ett par "barfota" skor. I mitt fall så blev det ett par Merrell Trail Glove, dom ser ut som ett par vanliga skor, men har en tunn Vibram sula precis som Five Fingers. Jag gillar dessa skor, det enda negativa jag kan säga är att jag tycker att greppet kan vara lite dåligt framförallt när man springer på blöta klippor och stenar.

Jag älskade känslan direkt, det kändes mycket mer naturligt att landa på framfoten. Jag upplevde att det gick lättare att springa på detta sätt. Trots alla varningar som jag läst och hört om att man måste ta det väldigt lugnt i början, så började jag ganska snart att springa längre pass i dessa nya skor, upp mot en mil, och gärna 3-4 pass i veckan. Jag fick väldigt mycket träningsverk i vaderna, men annars kändes det bara toppen! Det var så kul!

Efter några veckor så sa det dock stopp. Jag fick jätteont i ena foten under framfoten, mest troligt någon form av inflamation. Detta var i slutet av Oktober, precis när jag skulle börja följa mitt träningsprogram inför Lidingöultran i April. Det kändes väldigt frustrerande. Jag fick avstå från löpning hela November, och sen kunde jag börja lite smått igen i December. Jag köpte då ett par Asics 33, en mer dämpad sko, men med inte allt för mycket drop.

Från December till Mars alternerade jag båda löpstilarna när jag ute, under vissa delar landade jag mer på hälen, och ibland sprang jag på framfoten. Jag försökte öka den delen av passet som jag sprang med landning på framfoten allt eftersom. Jag kände stor skillnad mellan sätten att springa, jag upplevde det mer naturligt och lättare att landa på framfoten. Under den här perioden fick mina Merrell stå kvar på hyllan.

När det väl var dags för Lindigöultra så kunde jag springa hela loppet med landning på framfoten. Men efter loppet hade jag väldigt ont i vaderna i ett par veckor:-)

Sedan loppet har jag börjat använda mina Merrell skor igen. Jag springer med dem 1-2 gånger i veckan, när jag springer lite kortare pass. Jag gillar känslan av den nära kontakten med marketn. När jag springer lite längre använder jag ett par Asics Tarther, den gröna modellen från 2011.

Mitt främsta tips till folk som vill ändra löpstil är att verkligen ta det lugnt. Spring hellre för kort än för långt för början, även om det är jättekul och allt känns bra. Och alternera gärna olika löpstilar från början för att vänja kroppen vid det nya löpsättet.